November

Skaka om mig, håll om mig, försök stoppa mig. Ingen kan stävja mig när jag ömsar skinn. Jag är ny nu. Det sägs att vart femte år har varje cell i kroppen förnyats. Det innebär att hela jag är utbytt sen jag träffade dig första gången. Det finns inte en del av mig som är densamma som den som föll för dig. Inte en millimeter av mina fingertoppar består av den hud som rörde vid din och kom hem. Hon är borta och kvar är jag.

Det är att vara Fenix, att resa sig ur askan och veta att jag klarade mig. Jag klarade mig fast att jag älskade dig och trodde att det aldrig skulle gå över. Kampen mellan att hänga kvar och gå vidare. Trotsen i kroppen som så länge vägrade se oss för vad vi är nu. Att hitta hållbarheten var som att ta en kula. Det var något befriande i att vara din hemlighet. Ännu en att bära i denna krigsskadade kropp. Alla vita lögner för kärleks skull.

Vad är vårt facit? Var syftet med allt att vi skulle kunna le och se tillbaka på vår ungdom och i samförstånd veta att inga andra kommer någonsin vara som vi var. Inga andra har gjort varandra så här galna, inga andra har älskat så här, ingen har gjort mig lika jävla arg eller lika löjligt lycklig. De där minuterna av total samhörighet. Du är jag, jag är du.

Är det sant?

Nej.

Men jag saknar dig i utrymmet som skapas i mig när du inte är nära.

Måndag

Det är som när syrenerna blommar. Sekunderna innan knopparna slår ut. Doften i luften, den tunnare jackan, de lätta stegen. Vad som helst kan hända för plötsligt har jag en andning som inte ifrågasätter det faktum att jag lever. Jag är krossat glas men äntligen så oändligt självklar.