Det känns som en film. Att stänga din dörr. Stegen ned för trappan ut på gatan. Att korsa vägen. Inte se tillbaka. I huvudet stormar tankarna. Vi måste få ett lyckligare slut än det här. Väl?

Jag svajar så snabbt. Stoppar undan dig, plockar fram dig igen, spelar upp varenda scen. Jag gömmer dig men glömmer aldrig var. Smärtan när jag passerar din gata.

Min saknad brukade klä mig men vår historia är så tung nu. Jag släpar på oss båda. Minnena dödar mig. Hör du?

Jag är ensammare bredvid dig än utan dig. Du är så långt borta nära mig. En bild för varje andetag, ett ord för varje blick och jag sparar allt, varenda ton. Hjärtat slår för dig. Jag går upp i rök för dig.

November

Skaka om mig, håll om mig, försök stoppa mig. Ingen kan stävja mig när jag ömsar skinn. Jag är ny nu. Det sägs att vart femte år har varje cell i kroppen förnyats. Det innebär att hela jag är utbytt sen jag träffade dig första gången. Det finns inte en del av mig som är densamma som den som föll för dig. Inte en millimeter av mina fingertoppar består av den hud som rörde vid din och kom hem. Hon är borta och kvar är jag.

Det är att vara Fenix, att resa sig ur askan och veta att jag klarade mig. Jag klarade mig fast att jag älskade dig och trodde att det aldrig skulle gå över. Kampen mellan att hänga kvar och gå vidare. Trotsen i kroppen som så länge vägrade se oss för vad vi är nu. Att hitta hållbarheten var som att ta en kula. Det var något befriande i att vara din hemlighet. Ännu en att bära i denna krigsskadade kropp. Alla vita lögner för kärleks skull.

Vad är vårt facit? Var syftet med allt att vi skulle kunna le och se tillbaka på vår ungdom och i samförstånd veta att inga andra kommer någonsin vara som vi var. Inga andra har gjort varandra så här galna, inga andra har älskat så här, ingen har gjort mig lika jävla arg eller lika löjligt lycklig. De där minuterna av total samhörighet. Du är jag, jag är du.

Är det sant?

Nej.

Men jag saknar dig i utrymmet som skapas i mig när du inte är nära.

Måndag

Det är som när syrenerna blommar. Sekunderna innan knopparna slår ut. Doften i luften, den tunnare jackan, de lätta stegen. Vad som helst kan hända för plötsligt har jag en andning som inte ifrågasätter det faktum att jag lever. Jag är krossat glas men äntligen så oändligt självklar.

Måendet

Och så lite Bodil Malmsten

Du och jag
Kände varandra från början
Kände
Kände igen

Var rädd om dig
Jag är rädd

Ingenting får hända dig
Nej vad säger jag
Allt måste hända dig
och det måste vara underbart

Kom tillbaka
Kom tillbaks

Och så lite Bob Hansson

Må jag stå ut med min litenhet
Må jag kunna omfamna detta lilla utan att låta det dölja mitt stora
Må jag bära dörrhandtag åt mig själv och andra
Må jag fästa dessa dörrhandtag i livet självt
Må jag kliva in och låta dörren stå öppen på vid gavel,
i vetskapen att allt som vill får komma in och allt som vill får försvinna.

Och när jag tror att jag misslyckas med detta
må jag skratta åt mig själv och låta hammaren ligga.
Dricka ett glas vin går bra. Så även sockerkaka.
Jag är inte den som behöver.

Kärleken är inte en nödsändning släppt från brummande flygplan
och jag är inte ett u-land.

Låt mig inte vänta på tillåtelse från den andre,
eller från världen för att ge den kärlek jag själv längtar efter.
Låt mig avslöjas med byxorna nere.
Låt mig ömt klappa mig på kinden när jag tror följande:
att kärleken inte är där - bara för att jag för tillfället inte känner den.

Kärleken är inte ett brummande plan och jag är sannerligen inte ett u-land.
Jag kan ge kärleken eftersom jag är den.
Sen är det inte mer med det.

Jag flyttade visst hit

Det är en så märklig dag. Omvärlden sätter sig i nacken och som vanligt går det inte att utreda var den börjar och jag slutar. Jag undrar var i kroppen jag tar vid. Så länge gör jag som AKB och konstaterar att det var längesedan jag slutade skriva. Bilden av mig själv som skrivande människa måste revideras eller uppfyllas så nu börjar jag om från början igen.

Det händer så mycket i mig. Det har det gjort sedan jag flyttade hit. Små saker. Som att jag inte står still i rulltrappan längre och tycker att 4 minuter är orimligt lång tid att vänta på röda mot Hornstull. Jag har också börjat kunna saker om kvadratmeterpriser. Förstår däremot fortfarande inte riktigt mig på varken ränta eller amorteringskrav. Jag saknar ändå kapital så vem bryr sig.

Förutom de där små sakerna så är det något som sakta lägger sig tillrätta inuti mig. Jag ser ett liv framför mig. Drömmer om serveringsgångar, en punschveranda och barn med mina ögon. Det verkade så omöjligt att vilja ha en framtid förut.

Det händer något i andrummet. Och det hände något när jag träffade honom. All kärlek är inte för alltid, men somliga versioner släpper dig fri.